Sista gången gillt i Sollentuna.

RECENSION: För sista gången arrangeras Konstmässan i Sollentuna, och liksom tidigare år är det de unga konstnärerna som motiverar ett besök. skriver Cristina Karlstam.

De kallar sig Konstellations, de tio unga gallerister som valt att ge Konstmässan i Sollentuna en chans. Mässan som med en beundransvärd ihärdighet i år arrangeras för 28:e och sista gången i lokalerna i Sollentuna har annars varit nära fallrepet åtskilliga gånger. Med utbrytare och uppstickare som Smart Show på 80-talet och på senare år såväl Market som Supermarket har man lite till mans undrat hur en tredje mässa ska kunna attrahera tillräckligt många och tillräckligt bra utställare för att det ska vara mödan värt att ta sig till Sollentuna. Men Stockholmsgalleristen och mässgeneralen Bengt Tornvall har inte gett upp, trots kvalitetsgalleriernas massflykt från hans koncept. Lösningen har blivit de unga, utöver de ovan nämnda galleristerna specialinbjudna elever vid landets Konsthögskolor. Därtill ytterligare några specialutställningar som måhända intresserar den traditionella konstmässrepubliken; Zornetsningar. Latinamerikanskt är ett par sådana arrangemang.

Men det är nog satsningen på de unga galleristerna som är årets verkliga publikdragare. I deras montrar kan man hitta spår av det konstliv som under resten av årets dagar lever både i Stockholm och i ett och annat galleri ute i landet. Hos Studio 44 finns Pontus Rauds originella porslinsarbeten och inte minst Kenneth Pils lustiga installation av huvuden på skaft med titeln On my mind. Ironin och humorn grunddrag i deras utställning, och den är ännu mer uttalad och burlesk hos kollegerna i Candyland, där Andreas Ribbung och Mattias Larson är i full färd med att måla slipsar a la Warhol, Pollock, Wessman (som gjort “årets bild”) och en rad andra storheter. Det brukar ju sägas om den alltid kritiserade Sollentunamässan att man visar slipsar och glasvaser; konstnärerna hos Candyland tar belackarna på orden och brandskattar Myrornas slipsförråd som får bli underlag för deras lekfulla elakheter.
Hög svansföring hittar man också hos flera av eleverna vid landets Konsthögskolor. Fräckast är kanske gruppen från Fotohögskolan i Göteborg, som frankt säger “vi visar allt”. I ett trångt monterutrymme har man installerat inte mindre 24 monitorer som parallellt visar längre eller kortare filmer. Här skymtar i en kakofoni av ljud och bild såväl företrädare för den kommersiella populärkulturen som konstikoner som Andy Warhol och Baas Jan Ader i ett collage som med stark effekt gestaltar vår tids enorma flöde av bild och information. Att det finns en kombination av fascination och kritik i verket gör inte effekten mindre. Desto stillsammare är fotokonstnären Anna Strands bilder, som med sina lätt absurda drag är minst lika verkningsfulla som de mer högljudda inslagen i mässan.
Utmanar gör även gruppen från Kung konsthögskolan som bjudit in en blomsterhandel som sitt bidrag till mässan. Tanken är att sätta fokus på konstnärernas orättvisa villkor i det svenska samhället. Här agerar de gallerister eller konsthandlare, och besökare som förvärvar “konst” i form av tulpaner eller Saint Paula får skriva under ett förpliktande kontrakt. Tveklöst ett initiativ med adress kulturdepartementet.
Annars är de explicit politiska inslagen få den här mässan. Men antydningar finns, bland annat till den pågående miljödebatten. Lina Bjerneld som går sista året på Mejan visar en stark målning, It´s in our nature, som berör frågor om natur och miljö, och Karin Ahlin från Konstfack ägnar mässans alla dagar åt en performance där hon bygger ett ständigt föränderligt landskap med textila medel. Textil är även Helena Hertovs material när hon i en intelligent video i visar film från en superstylad catwalk där den sedvanliga publiken utbytts mot – grisar. Haute couturens konstlade stil blir extremt synliggjord i Hertovs verk som spelats in i hennes föräldrars grishus. Klädtrasorna som hängts upp i rummet förstärker intrycket av avklädd konstgjordhet.

Om de unga konstnärerna således har en hel del intressant och sevärt att förmedla får man leta ganska länge efter motsvarande kvalitet och nytänkande hos de övriga utställarna. Men undantag finns. Så har exempelvis Umeågalleristen Marianne Ahnlund återvänt till Sollentuna efter ett par års medverkan hos Market. I år kan man se måleri av Karin Grankvist och Lif Hellgren i Umeågalleriets monter. Sin goda vana trogen lanserar galleriet även denna gång en debutant; Tobias Törnqvist heter han. I en särskild monter där norska keramiker installerat hundratals porslinsblommor kan man se Björn Kjelltofts uniformer sydda i Josef Frank-tyg” Kanske en modell för att minska det militära våldets utbredning i vår samtid. Hos Nordin Gallery gisslas västvärldens orimliga överflöd i Oscar Aglerts modeller av lyxvillor och dito handväskor, medan Karl Tuikkanen bygger bräckliga korthus av kommunistisk litteratur. Boråsgalleriet Jeanette Ölund är på plats för 25:e gången, nu bland annat med Peder Josefsson, som nyligen visade en soloutställning hos Galleri Strömbom här i Uppsala.

Uppsala är starkt representerat genom Galleri Agardh & Tornvalls satsning på begåvade Anna-Karin Brus, en av konstnärerna i haka-gruppen och kvinnan bakom utställningen Återdahls på Galleri 1för en tid sedan. 3 april öppnar Tornvall en separatutställning med hennes underfundiga bilder där ingenting är så enkelt och entydigt som en första blick kan få en att tro. På mässan har Anna-Karin Brus fått en egen utställning i utställningen, där hennes mycket personliga arbetssätt demonstreras i en rad arbeten. Det får bli slutintrycket från en konstmässa som fortfarande i stort sätt lever genom sina specialarrangemang. Nästa år börjar man från scratch i det nya mässområdet i Kista. Kanske vore en återgång till en, inte tre, konstmässor i Stockholmsområdet det enda vettiga. Om nu Marketgänget inte har för svårt att medge att deras koncept inte blivit särskilt lyckat, i varje fall inte ur konstnärlig synvinkel.