Tv-profilen Doreen Månsson har hittat hem. I Sollentuna finner hon samma värme och gemenskap som i barndomens Afrika.
Doreen Månsson i sitt älskade Sollentuna. ”Här är alla olika och inget uppfattas som onormalt”, berättar hon. FOTO: AXEL ÖBERG
Doreen Månsson verkar känna varenda kotte i Sollentuna. Hon gör high five med blomsterhandlaren, morsar glatt på grönsaksförsäljaren och hejar till höger och vänster. Hon älskar sin förort – och det märks.
– Jag är en riktig lokalpatriot och jag kommer aldrig att flytta härifrån. Här finns allt, natur, bad, shopping och underbara människor, säger Doreen.
Hon styr stegen mot ett kafé, beställer kaffe och muffins och slår sig ner i en fåtölj.
Doreen är uppvuxen i Nigeria och Zambia, där hennes pappa jobbade som biståndsarbetare. Hon minns barndomen som enkel, lycklig och okomplicerad. Tillsammans med de andra barnen byggde hon kojor och lekte ”med pinnar och djur”. På dagarna gick hon i engelsk klosterskola som drevs av nunnor. Hon var den enda vita flickan på hela skolan, men trots det kände hon sig aldrig utanför eller annorlunda.
– Jag växte upp utan att se färger på människor, jag såg individerna. Det gör jag fortfarande. Jag önskar att alla skulle få växa upp så, då skulle vi ha ett helt annat samhälle.
När Doreen skulle börja i mellanstadiet gick flyttlasset åter till Sverige och familjen hamnade i Umeå. Det blev en märklig kulturkrock och Doreen kände sig som en främling i sitt eget hemland.
– De andra barnen kallade mig neger, för dem var ordet en beteckning för något annorlunda – och jag var annorlunda. Jag hade helt andra referenser än dem.
Hon minns en gång i skolan när de skulle skriva noveller om husdjur de haft och Doreen skrev om den gången då en varan jagade hennes livrädda hund. Hon släpades efter i kopplet och hennes knän skrapades upp av gruset. Men klassen bara skrattade åt hennes historia och trodde att hon ljög.
Åren gick och Doreen kunde inte riktigt skaka av sig känslan av att inte känna sig hemma i Sverige. Länge bar hon med sig känslan av utanförskap och det var först när hon flera år senare flyttade till Stockholm och kom över en andrahandstvåa i Sollentuna som hon åter kände att hon passade in.
– Här är alla olika och inget uppfattas som onormalt, det finns liksom ingen norm här. Just det mångkulturella speglar nog min barndom väldigt mycket.
I Sollentuna hamnade hon av en slump och från början var det inget ställe hon ville bo längre än nödvändigt på. Men snart märkte hon att värmen och gemenskapen från barndomens Afrika fanns även här.
– Alla bryr sig om varandra. Vi hjälper varann med barnen och alla umgås med alla. Om jag blir sen från jobbet kan jag alltid ringa någon granne och fråga om de kan ta hand om mina barn. Nästa gång ber någon mig om hjälp. Begreppet ”ensam är stark” existerar inte här.
Som ensamstående mamma tycker hon det är guld värt att ha många omkring sig som kan hjälpa till med livpusslet, hon ser faktiskt inte hur hon skulle få ihop det utan bussiga grannar och stöttande kompisar.
Titt som tätt blir hon inbjuden på te av någon i samma portuppgång och häromdagen bjöd en pakistansk granne på hemgjorda samosas, friterade små degknyten.
Nu har Doreen och hennes döttrar bott nästan tio år i ett av Sveriges mest utskällda miljonprogramsområden. Men hon rycker bara på axlarna åt att höghuskvarteren skulle vara deppiga och grå.
– Jag tycker att vi bor fint. Dessutom är det inte arkitekturen som gör ett bostadsområde, utan människorna som bor där.
Om du är rättighetsinnehavare och har invändningar kontakta gärna oss via vår kontaktform.
Källa:
Loading...
Här är ensam inte stark
Tv-profilen Doreen Månsson har hittat hem. I Sollentuna finner hon samma värme och gemenskap som i barndomens Afrika.
Doreen Månsson i sitt älskade Sollentuna. ”Här är alla olika och inget uppfattas som onormalt”, berättar hon. FOTO: AXEL ÖBERG
Doreen Månsson verkar känna varenda kotte i Sollentuna. Hon gör high five med blomsterhandlaren, morsar glatt på grönsaksförsäljaren och hejar till höger och vänster. Hon älskar sin förort – och det märks.
– Jag är en riktig lokalpatriot och jag kommer aldrig att flytta härifrån. Här finns allt, natur, bad, shopping och underbara människor, säger Doreen.
Hon styr stegen mot ett kafé, beställer kaffe och muffins och slår sig ner i en fåtölj.
Doreen är uppvuxen i Nigeria och Zambia, där hennes pappa jobbade som biståndsarbetare. Hon minns barndomen som enkel, lycklig och okomplicerad. Tillsammans med de andra barnen byggde hon kojor och lekte ”med pinnar och djur”. På dagarna gick hon i engelsk klosterskola som drevs av nunnor. Hon var den enda vita flickan på hela skolan, men trots det kände hon sig aldrig utanför eller annorlunda.
– Jag växte upp utan att se färger på människor, jag såg individerna. Det gör jag fortfarande. Jag önskar att alla skulle få växa upp så, då skulle vi ha ett helt annat samhälle.
När Doreen skulle börja i mellanstadiet gick flyttlasset åter till Sverige och familjen hamnade i Umeå. Det blev en märklig kulturkrock och Doreen kände sig som en främling i sitt eget hemland.
– De andra barnen kallade mig neger, för dem var ordet en beteckning för något annorlunda – och jag var annorlunda. Jag hade helt andra referenser än dem.
Hon minns en gång i skolan när de skulle skriva noveller om husdjur de haft och Doreen skrev om den gången då en varan jagade hennes livrädda hund. Hon släpades efter i kopplet och hennes knän skrapades upp av gruset. Men klassen bara skrattade åt hennes historia och trodde att hon ljög.
Åren gick och Doreen kunde inte riktigt skaka av sig känslan av att inte känna sig hemma i Sverige. Länge bar hon med sig känslan av utanförskap och det var först när hon flera år senare flyttade till Stockholm och kom över en andrahandstvåa i Sollentuna som hon åter kände att hon passade in.
– Här är alla olika och inget uppfattas som onormalt, det finns liksom ingen norm här. Just det mångkulturella speglar nog min barndom väldigt mycket.
I Sollentuna hamnade hon av en slump och från början var det inget ställe hon ville bo längre än nödvändigt på. Men snart märkte hon att värmen och gemenskapen från barndomens Afrika fanns även här.
– Alla bryr sig om varandra. Vi hjälper varann med barnen och alla umgås med alla. Om jag blir sen från jobbet kan jag alltid ringa någon granne och fråga om de kan ta hand om mina barn. Nästa gång ber någon mig om hjälp. Begreppet ”ensam är stark” existerar inte här.
Som ensamstående mamma tycker hon det är guld värt att ha många omkring sig som kan hjälpa till med livpusslet, hon ser faktiskt inte hur hon skulle få ihop det utan bussiga grannar och stöttande kompisar.
Titt som tätt blir hon inbjuden på te av någon i samma portuppgång och häromdagen bjöd en pakistansk granne på hemgjorda samosas, friterade små degknyten.
Nu har Doreen och hennes döttrar bott nästan tio år i ett av Sveriges mest utskällda miljonprogramsområden. Men hon rycker bara på axlarna åt att höghuskvarteren skulle vara deppiga och grå.
– Jag tycker att vi bor fint. Dessutom är det inte arkitekturen som gör ett bostadsområde, utan människorna som bor där.
Om du är rättighetsinnehavare och har invändningar kontakta gärna oss via vår kontaktform.
Källa: